Jag kan inte sluta tänka på dig och mår dåligt av det.
Jag hatar och älskar dig samtidigt.
De svider i mitt hjärtat och kliar i mina fingrarna,
och allt jag vill är att ringa dig, att höra din röst.
Fastän jag vet att jag kommer att må ännu dåligare efteråt.

Men de måste väl finnas en förklaring till alla mina frågor utan svar?

Fanns det egentligen nått riktigt själ till ditt farväl?

Eller var du aldrig den som jag vid första ögonkastet föll så handlöst för?

Men vad du än gör så be mig inte att förstå, för jag kommer aldrig att förstå, hur du kunde göra såhär!

Visst skulle jag ljuga om jag inte erkände att en del av mig försvann med dig.

Eller att min kudde fortfarande inte torkat av alla tårar som aldrig vill sluta rinna.

Eller att jag fortfarande tror att varje gång när jag vaknar, vaknar jag i våran säng och när jag vänder mig om så finns du där