moral

de va som ett slag i hjärtat. trodde inerst inne aldrig du kunde göra som du nu gjort. men de säger ju en hel del om vem du egentligen är. kanske var de bra att de kom fram, att jag fick de klart för mig, att du är inte den jag trodde att du var.
de gör för ont att tänka på alla om,men,hur och varför. men när jag tänker på dig nu så känner jag bara ilska, som jag sen vet kommer att gå över i besvikelse.
men inte en ända tår till kommer rinna för din skull. för hur lång tid de än kommer ta så vet jag att du sakta kommer att försvinna. kan bara tacka för att du hjälpte till att skynda på allt.
sen att de skulle sluta med alla dessa hårda ord, kommer jag alltid undra.
vad hände med den riktiga moralen i allt...
jag går iallafall ur de här med min moral i behåll, och jag ångrar inget.
jag har alltid varit den jag är, aldrig fejkat!